Suburbian dreams

Jag började gårdagen med ett tandläkarbesök. Kul. Sen försökte jag få tag på mina vänner för att se vilka som ville fira min 19-årsdag med mig. Och ingen var hemma. Cicci skulle till sina ”bästa kusiner” i Falun, Fredrik hade helt enkelt inte tid med mig, Maciek skulle jobba och Karin BH den jäveln la till och med upp ett inlägg om att hon åkt till småland (inlägget innan detta). Jag kände mig helt stört övergiven och galet förbannad haha. Sedan började jag få mystiska sms och telefonsamtal om att jag blev tvungen att stanna hemma på kvällen, och även att jag skulle gå upp till Karin för att hon trodde att hon glömt en spisplatta på. Då började jag bli misstänksam - men oj vad förvånad jag blev när alla mina ”upptagna” vänner hoppade fram i dörren till hennes hus! Från att ha känt mig som världens mest dissade människa var det lite chockande att inse att de spenderat en hel dag med att planera och försöka hålla det hela hemligt från mig. På terrassen var det uppdukat för middag, Karin hade lagat min favvorätt (veggolasagne) och sen tiramisú till efterrätt, Cicci hade fixat supergott rosévin och de hade tydligen alla varit där mycket tidigare allihopa och fixat i ordning allt.  Hur många människor har såna vänner liksom?! Helt ärligt en av de bästa födelsedagarna i mitt liv. TACK! <3

Som 18-åring lärde jag mig att livet aldrig blir lätt, hur man förlåter folk på riktigt och hur viktigt det är, att Gud faktiskt aldrig överger mig oavsett vad jag gör eller går igenom, att den enda som kan kämpa för dig i slutändan är du själv och att man aldrig ska underkatta stödet från vänner och familj. Och allt som har hänt sedan min förra födelsedag har verkligen gjort mig till en bättre människa. Jag och Peppe (hihi) har för övrigt kommit fram till att 19 faktiskt är det bästa att fylla. 19 är året då man kan göra vad man vill - man är klar med skolan, man har inte börjat plugga seriöst än och man har hela livet framför sig. Det här kommer att bli bra. Framtiden – here I come! :D

      
Markus Krunegård – Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp



  













Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord, jag saknar tankar dom jag har är gamla
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar











Det här var åren när jag sa JA till allt utan förbehåll
Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll
Linjen är tunn och alltid nära till allt som är grönt och grant
Rim och reson, bot och bättring. Ge mig en chans till jag kan

I sena nätter, efterfester tänker efter vad är sant
Klumpig ful och fumlig slog mig matt för att jag inte fatta att
Jag aldrig kommer att förstå nånting livet bara blir
Det skrämde andan ur mig sen gömde jag mig i ytterfil

Jag ser tillbaks på mörka moln
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann
 

Jag älskar bilden på mig och Maciek ("Cissi spyr av garv - igen") och den på mig och Fredrik (min min är obetalbar) hahaha. Dom här bilderna plus de andra hamnar på fb senare. Jag tog mig friheten att radera några stycken - dom är lite för spårade för att läggas ut på internet tror jag...

Jag ska åka och fylla på TBE-vaccin idag. Jag hatar sprutor. *Gråt*. Kom med och håll mig i handen, snälla?



 

• Karins hysteriska planer om att skapa Sveriges "sjuuukaste köööörrrr" efter att ha länkat mig en massa galna körklipp på youtube
• Att jag ska äta lunch hos Rickard om exakt... 40 minuter
• Rebecka Gustafson (och alla kvällar med henne)
• Muse – Neutron Star Collision [Love is Forever] - Soundtrack Version

Synen som mötte mig då jag kom upp till Karin (efter att både Karin Bro och Cicci kommit och knackat på för att hämta mig) var bland det sjukate jag sett. Den största ansamlingen tågbanebitar i världshistorien och runtomkring några hysteriska pojkar tog upp halva golvytan i hennes vardagsrum. Fredrik och Maciek var hjärnorna bakom det hela. Skrikandes slängde de runt raka och bödja tågrälser i trä, grät över de som var sönder och ropade efter "SILVERTEJP ELLER LIM SÅ VI KAN LAGA". Fram på parketten växte ett monster utan dess like. Båthamnar, slussar och en jättehög bro stödd på plastmuggar ringlade sig fram som  en mytologisk orm. Och nöjdare pojkar får man leta efter.

Kvällen var iaf askul, om man bortser från blåmärkena Maciek gav mig efter att högtidligt lovat att han aldrig någonsin skulle slå mig (med flit). Saker och ting gick enligt planerna och trots att en viss pojke med ett smeknamn jag inte tänker skriva ut på bloggen tycker att jag hunsar honom så kommer han nog få vänja sig vid det framöver^^ Min mamma frågade om jag skrikit en massa igårkväll och jag svarade att jag nog mest hade skrattat, då sa hon "det hörs för din röst är rätt sliten" haha. Nej nu ska jag dra upp till prinsessan av berget igen - this calls for serious tjejsnack + veggomat!

Kl två igårkväll i Karins soffa:
M: "Vad hände med Jacob och Cicci?"
A: "Ingen aning, han gav henne en tjuga och så gick de iväg tillsammans, jag fattar ingenting"

Den här dagen har varit fylld av nästan bara höjdpunkter. Peters sjukt nöjda "Jag har hittat hennes svaga punkt" då han fått mig att totalt bryta ihop av skratt. När Madde somnade i soffan. Att få sjunga och spela slagverk - bara att få lära sig en massa sjukt coola instrument liksom! Congas, Cajon, ägg och tamburin. Eva-Marias "Ägg är för barn". Fridas sjukt lyckliga min då hon fick spela cajon haha. "Vilken vän jag fann" i stämmor med Munckarna och hela ensemblen. Att bli inlåst i Marcusrummet av Peter och Markus. Thaimat och hallonsoda. I could keep going men jag börjar få dåligt med tid.

Nu ska jag dra upp till Karin - kanske kan dagen bjuda på ännu några niceiga stunder?

har fixat cykeln idag, så jäkla kul att kunna swicha runt i sollentuna i år igen, dock kanske man inte ser så rockig ut när man har cyklat upp för varenda backe från rösjön till viby, men det gör inget, det är sommar, då skiter jag i smink och har softast möjliga kläder, umgås med roligast möjliga vänner och har det bara bra!!


Jag har även lekt lite hemmafru idag, har börjat förbereda middagen (seglarrisotto) och ska snart baka en härlig rabarberpaj, det ska bli smaskens!! Sen får vi se hur det blir med kvällens planer, hoppas!!

På våra tröjor på flaket stod det "Fick du bra betyg?" "Nej" Så går man ut med 19,9 ;PpPPppPppP - för det är väldigt VRG OPL att tänka så. Jag gick ut med 19,8 fick jag reda på idag och är EXTREMT lycklig över det. Jag är inte mina betyg  men jag är jävligt stolt över dom i alla fall!

Vem är bäst?! JAG ÄR BÄST!
(Och minst lika lycklig som på bilden)

Nu är det snart slut. Dagen som jag jobbat för i tre år är bara några timmar bort. Men det är verkligen med blandade känslor som jag sett fram emot den 11e juni 2010. Speciellt de senaste månaderna.

Jag har inte tyckt att jag har förtjänat att ta studenten. Jag blev illamående när jag fick min studentmössa, allt prat om bal, flak och slutskiva berörde mig inte alls och inte ens att leta studentklänning var särskilt roligt. Hela gymnasietiden har jag haft en så otroligt glorifierad bild av den här sista terminen, hur det skulle vara sjukt jobbigt men att jag skulle kämpa in i det sista och sedan stå där med min mössa och vara så jävla stolt över mig själv för att jag hade klarat det. Men så kommer livet emellan. Jag kände verkligen fram tills väldigt nyligen att jag inte gjort någonting det här året som jag kunde vara stolt över. Ingenting. Min likgiltighet inför allt jag gjorde och konsekvenserna av det började skrämma mig på riktigt. Varje gång jag såg mig i spegeln undrade jag var den där målmedvetna, positiva och starka tjejen som en gång började på VRG med ambitionen att förändra världen hade tagit vägen.  

Sedan insåg jag att jag blev tvungen att börja kämpa, eftersom ingen annan kunde göra det åt mig. Så jag satte mig i fyra dygn nästan oavbrutet och skrev klart min jäkla projektuppsats. Och när solen till slut gick upp efter den sista nattens skrivande, fåglarna började kvittra utanför fönstret och jag höll en uppsats som jag var så otroligt stolt över i mina händer var det som att något läkte inom mig.

Några veckor senare så satt jag utanför Stacken efter min ensemblekonsert och bara försökte att inte svimma. Jag hade tagit mig genom hela konserten med 39 graders feber, jag mådde skit men jag hade krigat mig igenom den och jag hade klarat det. Runtomkring mig hade jag sjukt många av mina bästa vänner, Fredrik, Jacob, Filip, Cammo, Maciek, Martin, Pappa… Och jag insåg verkligen hur mycket de betyder för mig och att jag inte är ensam. Min mentor (och även handledare i projektet) kom också för att lyssna på mig, och bad mig leende att kolla min mail så fort jag kunde. Så jag satt där på trottoarkanten i sommarnatten och läste mailen på min mobil, och det första jag ser komma upp på skärmen är ett mail där det står ”Betyget i projekt är MVG” – och jag trodde att jag skulle explodera! I mailet efter kom ställningarna i omröstningarna till årsboken, och överst på listan står det: ”Vårt framtidshopp – Cecilia Hage”. Och jag ville bara explodera igen. Jag har nog aldrig varit så lycklig.

Den senaste veckan har fler och fler lärare kommit fram till mig och sagt att jag kommer få högsta betyg i kursen eftersom att jag verkligen ryckt upp mig och kämpat den sista tiden. Varje gång blir jag lika chockad och lika glad. Nu känns inte fredagen den 11e juni lika skrämmande längre. Jag har klarat mig igenom det värsta året i mitt liv, och jag är så otroligt jävla stolt över mig själv. Jag är fortfarande den där målmedvetna och positiva tjejen som ska förändra världen. Lite mindre naiv, lite mer erfaren och lite mer härdad än den första dagen på VRG, men hon finns fortfarande där. Och hon är starkare än någonsin.

Så när jag nu förbereder mig för en av de kanske största dagarna i mitt liv så kan jag ställa mig framför spegeln, titta på mig själv och helt seriöst istället undra om det ens är möjligt att förtjäna att ta studenten så mycket som jag gör.

Och tiden läker alla sår och ersätter dem med nya.

//Cissi

Och jag vet inte riktigt om jag är glad eller ledsen. Den sista lektionen med SK någonsin fick mig att inse att trots att jag inte alltid dragit jämnt med den mannen så har han ändå lärt mig otroligt mycket. Jag kommer aldrig mer ha det där absurt långa hålet mellan historian och ensemblen, men jag kommer aldrig heller få spendera den tiden i matsalen varje måndag med alla mina underbara vänner. Det kommer aldrig mer komma en måndagseftermiddag då jag freakar ut tillsammans med Marie och ensemblegänget till ett helt superspejsat The Hivesmedley (med mig och Lisa på tamburin, med koreografi till såklart). Inga mer keyword sentences, inga mer kortspel vid vårt favoritbord och inga fler bluesimprovisationer. Är det nu man ska börja få panik?

Mina berg- och dalbanekänslor dämpades ändå lite av ledarträffen hemma hos Eva-Maria. Slagverkskurs inbokad nästa vecka och storslagna planer inför lägret blev resultatet av vårat inofficiella möte med hastbullar och glass. Jag tycker om dom där människorna.

Jag har ingen bra bild för dagen så här är Jacob (som för övrigt ramlade baklänges av en stol idag i matsalen HAHAHA) invirad i gardinerna i 3:1:

//Cissi

"Umm, I really can't tell you that yet... But I guess I could tell you that you probably... won't be dissapointed... with the highest grade... that you all got."

//Cissi

Gårdagskvällen var verkligen underbar. Det var varmt och skönt ute, vi lyckades hinna med det vi skulle och allt löste sig trots stressen innan. Det kan vara så att vi känner Sollentunas underbaraste människor. Jag garvade typ oavbrutet, jag och Cammo gömde oss under bordet med ananasen och det var helt enkelt en av de bästa kvällarna på länge.

Liksom Karin redan nämnt så varierade presenterna i seriositet. Jag hade önskat mig godis och rättvisemärkt/ekologiskt te och choklad och det fick jag massor :) Från Rebecka fick jag ett underbart lite halvstelt armband med inskriptionen We are each of us angels with only one wing, and we can only fly embraceing each other, det är verkligen så himla coolt!



Och ja, Fridas och Ciccis present är verkligen ett kapitel för sig. Det kom inslaget som nån slags gigantisk pumpa men visade sig vara en stor glasbutelj (asså vi snackar verkligen stor), med påhängda/påtejpade saker inuti och utanpå. Ekologiska tamponger, Hello Kitty plåster, ansiktsmasker, godis och jordgubbslypsyl = KÄRLEK. Det kan vara den mest episka presenten som nån någonsin fått faktiskt. Jag blir fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den. Just nu bor den hemma hos Cammo eftersom den var lite svår att transportera hem på bussen, och jag saknar den jättemycket. Tyvärr har jag bara bilder på den när den är inpackad, jag lovar att ta och lägga ut när jag fått hem den^^

Sen har vi ju såklart pojkarnas (Fredrik, Maciek och Bergströms) present. Efter x antal veckor av panikartade sms om vad de skulle köpa lyckades de utan någon hjälp (och enligt ryktet några timmars letande) hitta varsitt helt fantastiskt silverlänksarmband till mig och Cammo, som bara satt och stirrade på varandra och inte kunde tro våra ögon. Vi har nämligen, sen flera år tillbaka, haft en idé om pojkar som ska ge bort födelsedagspresenter, och no offence alla killar men det har verkligen potentialen att bli katastrof, speciellt när det gäller smycken. Halsband använder man knappt (jag har typ en miljard och använder bara två stycken av dem dagligen), ringar är omöjliga att få för de passar aldrig etc. Och det har en tendens att bli så opersonligt om man köper smycken till en tjej just för att hon är tjej (och let’s face it, tjejer är ofta lite bättre på att hitta vettiga presenter till andra tjejer). Men den optimala presenten att få av en kille är enligt oss just ett diskret silverarmband som man alltid kan ha på sig, och mitt armband var verkligen så jag och Cammos armband var verkligen så Cammo. Varje gång jag tittar på det så känner jag att vi har världens finaste pojkar hon och jag (haha ja, vi har delad vårdnad om alla tre).

 

Presenten Frida fick av oss var också riktigt episk - hon fick en äkta Bridget Jones-present^^



Jag slänger med en bild på det som Karin nämnde i det tidigare inlägget - Ciccis present till Cammo. Dvs Cammo skäms och maciek är ASNÖJD^^



Asså jag tog verkligen INGA bilder, men jag litar på att Cammo lägger upp några superfula på mig och lite fina på diverse andra folk när hela den här studenthysterin är över! Slutligen vill jag bara säga TACK för alla underbara presenter och för er som kom! Jag hade en helt underbar kväll och jag är så tacksam att jag har er alla som vänner <3

//Cissi

Nu ska jag fortsätta utreda vad som gått sönder i mitt überwrong efter sprängningarna igår...

//Kakan Karin