Suburbian dreams

Adventskonsert med Stella Cantica idag. Vi sjöng bland annat den här tillsammans med kyrkokören, bland det häftigaste jag sjungit. Nu är det julkänsla på riktigt.

... och som tänder ett ljus varje söndag i advent.

Idag har jag bakat pepparkakor, oh så gott säger jag bara, årets första, hembakade underbara gyllenbruna pepparkaksren- julfeeling!! duktiga jag, imorgon ska det blir julfika i lightversion för la familiga. Har även promenerat i den fina snöigaskogen och kommit in o druckit varm saft, nästan sådär som när man var liten.

Ikväll kommer Andrea förbi, film och mys ska det bli, say yes!!

just nu är jag mitt i julstöket, gardiner hängs av och nya hängs upp, soffan byter skepnad, från den vanliga new-england stilen till jul och rött. jag vet inte riktigt vad jag ska ha för glitter och så, klart är iallafall att jag vill ha RENAR!! tänk vad fint med en silverfärgad ljusstake som är i form av en ren?? och ska jag ha en gran? jag funderar starkt på att gräva upp en liten gran för jag tycker det är värdelöst med granar som barrar och sen överdosera med guld och glitter, vad vet jag kanske ska ha det lite avslappnat för att jag är så stressad nu... måste börja fundera på lösningar.

Dessutom har jag nu beställt studentmössa och nu känns det, det börjar krypa närmre det här med student och allt, jippi säger jag bara!!!

dessutom, endera dagen så kommer jag skapa ett nytt event på fb, julmys @my place, någon som har några datum då de absolut inte kan??

haha, snackade nyss med mr.X:

jag: "Det finns killar man gillar men inte vill ha, sen finns det killar man vill ha men inte gillar"
Mr.X: "vilken av dem är jag?"

hoho, ibland är det tur att killar inte fattar tjejer :P

Robyn borde geniförklaras. This is hardcore -and I'm indestructible.

Hej allihopa, har ni saknat nya inlägg på sistonde?? ni kommer nog få stå ut med det, vi är två ganska upptagna ladies som skriver här nämligen haha

jag har verkligen inte haft tid, inte en endaste liten sekund har varit fri känns det som. Och nej, jag mår inte alls bra över att all min tid går åt till skola och att jag är så i varv att jag inte kan sova, glömmer och blandar ihop saker trots att jag gör allt jag kan för att hålla ordning. Och magkatarren ska vi inte prata om, jag har slutat med medicinerna för jag blir seg som sirap av vilken sort jag än använder så smärta är nåt jag får stå ut med.

Men vet ni vad det tråkigaste med allt det här är? när jag väl kanske lyckas få lite tid över om tidigast två veckor så kanske jag inte ens kommer ha tid att umgås med mina vänner, mår jag krasst så får jag nog leva med att det blir planläge och sova. Mina roliga kompisar, nu när det är snö ute och första advent närmar sig och min produktion kanske går upp på lokaltv så kanske vi skulle fira med pulkaåkning, glögg/julmys och allmänt underbart rolig tid tillsammans? för jisses vad ensamt det kan kännas när man är tvungen att ta sig genom högar av böcker och läxor och man blir en mycket ensam prinsessa av berget. jag tror jag ska skolka lite ikväll och försöka ta mig till leo chris.



och jag vet att jag säger det för lite: ni är bäst, jag saknar er jättemycket och hoppas vi kan ses snart!!

nu är jag hemma i sollentuna igen, har bestämt mig för att fira mina sista timmar av mitt sista höstlov med att vara en fantastiskt relaxad tjej, spa, te och choklad och hade jag fått välja hade jag haft en spa kompis...

och bara för att jag tillåter mig att slappa och bara låta tankarna flyta iväg så börjar jag tänka på hur rädd jag är för att jag faktiskt är på väg att falla igen, jag går runt och nynnar, jag fantiserar iväg och börjar känna mig allmänt fjantigt kär, det här är inte vad jag brukar vara. Och ni som endå känner mig i verkligheten vet att jag är en fruktansvärt icke.romantisk människa, en person med extrema problem med att bli kär och för den delen att vara trogen, nej jag är nog min egen värsta fiende i det här fallet



Och jag tror jag får leva med det, jag är nog inte menad att lyckas med det här som kallas kärlek, det är hårt, jag vet att jag kan få vad jag vill ha men jag vet att jag inte klarar det, ungefär som att ge en unge en stor skål med godis och sedan be den att inte tappa, och det första ungen gör är att tappa...

Det känns lite för mycket just nu. Lite för mycket av mig som är ute på hal is, lite för många delar som är rätt utsatta. Och trots att jag försöker mitt bästa så kan jag inte riktigt hindra paniken från att börja röra sig inom mig, inte riktigt kontrollera rädslan som smyger sig på och inte riktigt övertala mig själv att det faktiskt är lugnt. Det var så länge sen jag kunde bli helt iskall av skräck över att vara såhär osäker. Borde jag inte lärt mig vid det här laget? Jag försöker bara klamra mig fast vid det enda lilla uns tillit jag har kvar och tro på att det finns löften som faktiskt är uppriktiga. Allra mest för att jag inte egentligen har nåt val.

Man ska helt enkelt inte fästa sig för mycket vid personer. Risken är så himla stor att de försvinner.

And I just can't look, it's killing me
Turning through sick lullabies
Choking on your alibies
Let me go...

C: “Hur gammal är den där bilden?”

A: ”Den är från längesen… Det var innan du var här”

C: ”Jag har ju bara varit här i fem veckor, det är inte så länge.”

A: ”Hur länge ska du stanna?”

C: ”Jag vet inte… Så länge ni vill ha kvar mig antar jag. Hur många veckor är det tror du?”

A: ”…tusen miljarder.”


To you, everything's funny
You got nothing to regret
I'd give all I had, honey
If you could stay like that

Oh, darling don't you ever grow up
Don't you ever grow up
Just stay this little
Oh, darling don't you ever grow up
Don't you ever grow up

It can stay this simple

började morgonen med att käka frulle framför tv:n, tittade på discovery och skulle slå på radion, vilken låt börjar spelas? the bad touch, vilken låt kommer min lillebror inspringandes i köket och sjunger på? the bad touch. Jag vet inte säkert men jag tror världen vill mej något... eller åtminstonde något i dicovery-anda...