Suburbian dreams

Jag var ute på Godtube igår och letade efter inspiration till min andakt, hittade den här låten, och... jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Först av allt; hans röst. Hans röst! Jag får rysningar i hela kroppen. Chris Medina var/är med i American Idol, och hans flickvän var med om en bilolycka och fick stora hjärnskador. Den här låten handlar om hur han kommer stand by his promise och aldrig lämna henne vad som än händer. Jag dör lite inombords vid typ 1:25 där man ser deras händer tillsammans och hennes ring, och sedan skylten med "With God, all things are possible". Jag tror att jag har hittat den enda kvarvarande mannen som inte dog i WW1.

What are words if you really don't mean them when you say them?
What are words if they're only for good times then they're torn?
When it's love yeah, you say them out loud
Those words, they never go away
They live on, even when we're gone

Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
And I'm gonna be here forever more
Every single promise I'll keep
Cuz what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most?

 

Den här måltiden innehåller seriöst tillräckligt med bra fetter för att min hjärna ska svälla till sin dubbla storlek. Hur många timmar måste jag vänta innan jag blir ett matematiskt geni?

 

Denna sällsamma dag trodde jag var ett giltigt argument för att ta på sig en tunnare jacka och skippa vantarna. Men ack så fel jag hade. Sällan har jag frusit så som när jag var på väg hem från bussen.

Idag har jag i alla fall haft min första komvuxlektion och fått en introduktion till Matte C. Jag ska plugga på distans i tio veckor, vilket jag är rätt tacksam för efter att ha fått en lärare som pratar som Alejandro Fuentes Bergström och skriver alldeles för fort på tavlan. Matteboken kostade 400 kr, och fanns bara i en enda bokhandel i hela stan, så självklart blev jag tvungen att köpa två st Cosmo (UK edition) för att döva min smärta och för att påminna mig om att en resa till London hägrar i horisonten. Trots derivata och minusgrader.

Om tre veckor är jag förhoppningsvis uter ur bubblan av galenpluggande, "jag-hatar-läraren-plågoanden-och-äckel-ämnet-historia-mentaliteten" kanske är jag nöjd med hur den första praktiska delen av mitt projekt har gått och börjar få ångest för hur min föreläsning ska bli. Maybe Baby kan jag säga.

I övrigt har jag fått jobb, i ett stall. Känns skönt, hade faktiskt satt upp det som mål på motivationslistan, att ta upp ridningen och hästarna igen och det går faktiskt bra, den senaste månaden har jag varit i stallet minst en gång i veckan- jag kanske börjar hitta tillbaka till ett stabilt läge igen?

Imorgon åker jag till Berlin, jag hoppas att det blir drama-fritt, dessvärre ser det ut att vara upplagt för katastrof då det är en person som ställer till problem i tjejgruppen, och om ni vill veta så är det så jävligt att vi kan bli tvinade att bo alla 7 tjejer i samma rum, nån som vill filma den dokusåpan??

nu ska jag fortsätta gosa med Mika-katten och sen börja panikpacka lite och dra och köpa shampo.

Gaahh, måste bara berätta om ett så underbart citat- den som gissar rätt om vem som sa det vinner en färgradio!!

"men man är ju endå gifta, och nån måsta man ju ligga med"

Tar en paus i hetspluggandet (men jag har i alla fall ökat mina resultat på matten från sisådär 40% rätt till 80% rätt haha) för att slöblogga lite. Mest för att jag längtar så sjukt mycket efter våren. När jag tittar ut genom förnstret ser det så underbart ut med blå himmel och strålande sol, men det är ju fortfarande sjukt kallt. Och snö. Det är något med just den kombinationen som ställer till det i mitt huvud.

Jag längtar efter asfalt. Varm asfalt. Jag längtar efter att kunna ha tygskor på mig, efter att kunna spendera dagen på gräsmattan med min mattebok och iskall saft. Efter att kunna skita i SL och ta cykeln överallt. Jag längtar efter att kunna åka in till stan och äta B&J på drottninggatan. Jag längtar efter festivaler och resor i sommar. Jag längtar så jag håller på att dö.

Idag damp ett till "Hej jag har fått dina kontaktuppgifter från kyrkokansliet och undrar om du kan komma och föreläsa/leda diskussionsgrupp/inspiera/blablabla på vår temadag/kväll/eftermiddag om internationella frågor/faitrade/etcetc"-mail ner i min inkorg. Och precis som varje annan gång söker jag först efter en ursäkt för att få slippa, för att sedan bli otroligt lättad när jag inser att jag är upptagen just det specifika datumet. För jag är så jävla rädd att de ska inse snart att jag inte är hälften så insatt och duktig som de tror att jag är. Att de ska komma på mig. Avslöja mig som någon slags bluff.

Jag är för trött för det här. Jag kom in på KOMVUX i alla fall, kanske kan det hjälpa till att öka mitt självförtroende lite.

Idag upptäckte jag något som jag funderat på länge, personer man har svårt för kan vara så lika en själv så det är helt sjukt. Idag upptäckte jag att det finns någon som faktiskt liknar mig som person som jag inte gillade riktigt förrens nu, efter många timmar på ett cafe så har jag nog faktiskt lärt mig mer om mig själv än på hela den här månaden.

Intressant diskussion om idioter, ni vet sådana som kläcker onödiga, dumma och dryga kommentarer, alltid klagar men vägrar göra något själv... haha, var nog länge sen jag kände mig så busig som när vi diskuterade svar på tal.

och sen tänker jag avslöja att jag har magkatarr igen, kan ingen uppfinna ett botemedel som är permanent??

Mycket bra film! Trots att jag sovit dåligt inatt och mått rätt dåligt av att knappt vara ute något så hade jag inga som helst problem med att sitta bänkad framför Colin Firths otroliga skådespeleri i en timme och 55 minuter. Som ett riktigt fan av brittiska filmer (dock helst kostymdraman) älskar jag stämningen och dialekten, även om handlingen inte var så mastig direkt. Gå och se den!