Boys and their toys
Synen som mötte mig då jag kom upp till Karin (efter att både Karin Bro och Cicci kommit och knackat på för att hämta mig) var bland det sjukate jag sett. Den största ansamlingen tågbanebitar i världshistorien och runtomkring några hysteriska pojkar tog upp halva golvytan i hennes vardagsrum. Fredrik och Maciek var hjärnorna bakom det hela. Skrikandes slängde de runt raka och bödja tågrälser i trä, grät över de som var sönder och ropade efter "SILVERTEJP ELLER LIM SÅ VI KAN LAGA". Fram på parketten växte ett monster utan dess like. Båthamnar, slussar och en jättehög bro stödd på plastmuggar ringlade sig fram som en mytologisk orm. Och nöjdare pojkar får man leta efter.
Kvällen var iaf askul, om man bortser från blåmärkena Maciek gav mig efter att högtidligt lovat att han aldrig någonsin skulle slå mig (med flit). Saker och ting gick enligt planerna och trots att en viss pojke med ett smeknamn jag inte tänker skriva ut på bloggen tycker att jag hunsar honom så kommer han nog få vänja sig vid det framöver^^ Min mamma frågade om jag skrikit en massa igårkväll och jag svarade att jag nog mest hade skrattat, då sa hon "det hörs för din röst är rätt sliten" haha. Nej nu ska jag dra upp till prinsessan av berget igen - this calls for serious tjejsnack + veggomat!
Kl två igårkväll i Karins soffa:
M: "Vad hände med Jacob och Cicci?"
A: "Ingen aning, han gav henne en tjuga och så gick de iväg tillsammans, jag fattar ingenting"
