Suburbian dreams

Och jag vet inte riktigt om jag är glad eller ledsen. Den sista lektionen med SK någonsin fick mig att inse att trots att jag inte alltid dragit jämnt med den mannen så har han ändå lärt mig otroligt mycket. Jag kommer aldrig mer ha det där absurt långa hålet mellan historian och ensemblen, men jag kommer aldrig heller få spendera den tiden i matsalen varje måndag med alla mina underbara vänner. Det kommer aldrig mer komma en måndagseftermiddag då jag freakar ut tillsammans med Marie och ensemblegänget till ett helt superspejsat The Hivesmedley (med mig och Lisa på tamburin, med koreografi till såklart). Inga mer keyword sentences, inga mer kortspel vid vårt favoritbord och inga fler bluesimprovisationer. Är det nu man ska börja få panik?

Mina berg- och dalbanekänslor dämpades ändå lite av ledarträffen hemma hos Eva-Maria. Slagverkskurs inbokad nästa vecka och storslagna planer inför lägret blev resultatet av vårat inofficiella möte med hastbullar och glass. Jag tycker om dom där människorna.

Jag har ingen bra bild för dagen så här är Jacob (som för övrigt ramlade baklänges av en stol idag i matsalen HAHAHA) invirad i gardinerna i 3:1:

//Cissi