Suburbian dreams

Nu är det snart slut. Dagen som jag jobbat för i tre år är bara några timmar bort. Men det är verkligen med blandade känslor som jag sett fram emot den 11e juni 2010. Speciellt de senaste månaderna.

Jag har inte tyckt att jag har förtjänat att ta studenten. Jag blev illamående när jag fick min studentmössa, allt prat om bal, flak och slutskiva berörde mig inte alls och inte ens att leta studentklänning var särskilt roligt. Hela gymnasietiden har jag haft en så otroligt glorifierad bild av den här sista terminen, hur det skulle vara sjukt jobbigt men att jag skulle kämpa in i det sista och sedan stå där med min mössa och vara så jävla stolt över mig själv för att jag hade klarat det. Men så kommer livet emellan. Jag kände verkligen fram tills väldigt nyligen att jag inte gjort någonting det här året som jag kunde vara stolt över. Ingenting. Min likgiltighet inför allt jag gjorde och konsekvenserna av det började skrämma mig på riktigt. Varje gång jag såg mig i spegeln undrade jag var den där målmedvetna, positiva och starka tjejen som en gång började på VRG med ambitionen att förändra världen hade tagit vägen.  

Sedan insåg jag att jag blev tvungen att börja kämpa, eftersom ingen annan kunde göra det åt mig. Så jag satte mig i fyra dygn nästan oavbrutet och skrev klart min jäkla projektuppsats. Och när solen till slut gick upp efter den sista nattens skrivande, fåglarna började kvittra utanför fönstret och jag höll en uppsats som jag var så otroligt stolt över i mina händer var det som att något läkte inom mig.

Några veckor senare så satt jag utanför Stacken efter min ensemblekonsert och bara försökte att inte svimma. Jag hade tagit mig genom hela konserten med 39 graders feber, jag mådde skit men jag hade krigat mig igenom den och jag hade klarat det. Runtomkring mig hade jag sjukt många av mina bästa vänner, Fredrik, Jacob, Filip, Cammo, Maciek, Martin, Pappa… Och jag insåg verkligen hur mycket de betyder för mig och att jag inte är ensam. Min mentor (och även handledare i projektet) kom också för att lyssna på mig, och bad mig leende att kolla min mail så fort jag kunde. Så jag satt där på trottoarkanten i sommarnatten och läste mailen på min mobil, och det första jag ser komma upp på skärmen är ett mail där det står ”Betyget i projekt är MVG” – och jag trodde att jag skulle explodera! I mailet efter kom ställningarna i omröstningarna till årsboken, och överst på listan står det: ”Vårt framtidshopp – Cecilia Hage”. Och jag ville bara explodera igen. Jag har nog aldrig varit så lycklig.

Den senaste veckan har fler och fler lärare kommit fram till mig och sagt att jag kommer få högsta betyg i kursen eftersom att jag verkligen ryckt upp mig och kämpat den sista tiden. Varje gång blir jag lika chockad och lika glad. Nu känns inte fredagen den 11e juni lika skrämmande längre. Jag har klarat mig igenom det värsta året i mitt liv, och jag är så otroligt jävla stolt över mig själv. Jag är fortfarande den där målmedvetna och positiva tjejen som ska förändra världen. Lite mindre naiv, lite mer erfaren och lite mer härdad än den första dagen på VRG, men hon finns fortfarande där. Och hon är starkare än någonsin.

Så när jag nu förbereder mig för en av de kanske största dagarna i mitt liv så kan jag ställa mig framför spegeln, titta på mig själv och helt seriöst istället undra om det ens är möjligt att förtjäna att ta studenten så mycket som jag gör.