Suburbian dreams

Ett av de starkaste minnena jag har från högstadiet är ifrån åttan. Det var andra skoldagen på höstterminen, jag mådde av olika anledningar så dåligt att jag inte klarade av att gå till skolan och det var då Karin kom till min räddning. Hon pallade äpplen från min trädgård (haha), gjorde en äppelpaj för två, kom hem och tvångsmatade mig med den (alla som känner mig vet att jag omöjligen kan äta när jag mår riktigt dåligt), lyssnade på allt jag hade att säga och när jag fick slut på ord satte hon sig i min soffa och sjöng ”Unbreak my heart”. Trots att jag varit på gränsen till tårar under hela tiden  kunde jag inte göra annat än att skratta åt henne där hon satt och ylade. I alla fall så var det precis vad jag behövde.

Jag kan inte komma ihåg mitt liv utan Karin. Vi träffades på öppna förskolan när vi var tre år gamla, och sen dess har vi varit oskiljaktiga. Vi var det klockrena exemplet på ett par riktiga ”bästisar” i Vaxmora, både under vår dagmamma-tid och under låg- och mellanstadiet. För några månader sen hittade jag ett kontrakt vi skrev i typ tvåan där vi lovar varandra olika saker, tex Karin lovar att sluta vara så dryg och att sluta prata om hästar hela tiden, och jag lovar att sluta reta Karin för att hon inte stavar lika bra som jag gör. Sjukt talande för vårt förhållande sen dag ett kan jag ju säga. Poängen är i alla fall att mitt liv inte skulle ha sett ut som det gör idag utan henne, och att det finns saker hos henne som jag aldrig skulle klara mig utan.

Bara en sån där grej som att hon loggar in på msn och startar en konversation med ”Hej min starka vän”. Att hon alltid uppmuntrar och stöttar mig när jag behöver det, trots allt hon själv gått igenom. Är det någon jag känner som är stark så är det hon. Jag beundrar henne något otroligt för hennes mod, hennes kampvilja och hennes ärlighet… för att inte nämna hennes fantastiska terapi-skills och hur jäkla bra hon är på att laga mat. Hon är ovärdelig som shopping-kompis och som telefonvän. Efter en hel livstid tillsammans kan jag inte ens räkna alla roliga stunder och underbara citat vi delat, alla internskämt och störda grejer som har hänt. Visst har vi haft enorma bråk, helt förödande och långdragna tvister och en hel del sårade känslor. Men vi har kommit över det, det gör vi alltid. Sexton år och vi är fortfarande dream team.

Jag vet att jag inte säger det eller visar det tillräckligt, men Karin du är ovärdelig och jag älskar dig <3

// Cissi