Nähe? Jooo!! jag lovar!! NÄÄÄ??? VI ÄR PÅ INLÄGG NUMMER 200!! JOO!! JAG LOOOVAR!!
Kan ni tänka er det? vi gör vårt 200:e inlägg i bloggen idag, det har nog många svårt att tro, att vi trots allt skulle blogga så länge som vi gjort, med allt som blivit/varit utanför bloggen och tidsbrist som heter duga, men ja, nu är vi här och kanske ska vi fira, böra en ny riktning i bloggen och kanske skaffa en riktig header?
Det är inte det lättaste att ha en blogg när man är två, men vi har gjort det bra för vi skriver ganska oberoende av varandra och det är väl på något sätt det som räddat det här knasiga projektet/idén, att vi inte skriver tillsammans utan bara på samma sida.
Både Cissi och jag är fruktanskvärt olika i hur vi ser på den här bloggen, jag är en galen projektmänniska, går all in för att sedan driva igång och få igång och sedan lämna eller förälska mig i arbetet. Jag ser bara till mina mål, Cissi är mera som en mamma åt bloggen, hon funderar på hur hon vill ha det, ser det som en unge som ska tas hand om i många år och ger lite av sin själ bara till att få bloggen att fungera.
Visst är vi olika och det är nog anledningen till att bloggen är nästan lika dan som när vi drog igång det hela, att våra olika arbetssätt krockar och att vi har haft kommunikationsproblem har inte löst det heller men kanske, nu efter det magiska 200:e inlägget så kanske vi på allvar måste ta oss i kragen och börja ordna med det här lilla skilsmässobarnet som suburbiandreams har blivit.
Det är inte det lättaste att ha en blogg när man är två, men vi har gjort det bra för vi skriver ganska oberoende av varandra och det är väl på något sätt det som räddat det här knasiga projektet/idén, att vi inte skriver tillsammans utan bara på samma sida.
Både Cissi och jag är fruktanskvärt olika i hur vi ser på den här bloggen, jag är en galen projektmänniska, går all in för att sedan driva igång och få igång och sedan lämna eller förälska mig i arbetet. Jag ser bara till mina mål, Cissi är mera som en mamma åt bloggen, hon funderar på hur hon vill ha det, ser det som en unge som ska tas hand om i många år och ger lite av sin själ bara till att få bloggen att fungera.
Visst är vi olika och det är nog anledningen till att bloggen är nästan lika dan som när vi drog igång det hela, att våra olika arbetssätt krockar och att vi har haft kommunikationsproblem har inte löst det heller men kanske, nu efter det magiska 200:e inlägget så kanske vi på allvar måste ta oss i kragen och börja ordna med det här lilla skilsmässobarnet som suburbiandreams har blivit.
Kommentarer
Trackback
