Suburbian dreams

Igår satt jag på lunchen och klottrade ner en lista på saker som har gjort den här veckan bra. En lista som bara innehöll positiva glimtar ifrån min vistelse på Vasa, med allt från rushen av att få den stökigaste killen i klassen att jobba koncentrerat till kramen jag fick av en elev jag bara känt i två dagar. En lista där den viktigaste punkten var att höra "EY, HAGE!" när jag visade mig i matsalen, följt av nickar och vikningar från ett av de stöddigaste gängen - att bli accepterad i hierarkin.

Men så kom jag hem och orkade verkligen inte. Jag var dödstrött, sjuk och hade tappat rösten. För trots alla de där ögonblicken som gjort de senaste fyra dagarna till något spännande och faktiskt även väldigt roligt, så har jag också spenderat oräkneliga timmar med att bara försöka få trettio stimmiga elevers uppmärksamhet. Jag har dividerat, tjatat och hotat för att de störigaste killarna ska sitta på sina platser och sluta kasta saker på sina klasskamrater. Jag har tröstat tjejer som blivit trakkaserade av andra på skolan, sett uppgivenheten hos de som faktiskt vill lära sig något på lektionerna och en hel del både tjejer och killar som är farligt nära att hamna riktigt snett i livet.

Jag har också delat arbetsrum med en hel hög lärare som gör det här varje dag. Som sitter vid sina skrivbord och knappt pratar om annat än konflikter i klassrummet, om enskilda samtal de haft med elever som inte sköter sig och vilkas föräldrar de tvingats ringa. Som spenderat år efter åt på högskola för att få jobba där, och får skitdåligt betalt dessutom. Så istället för att lägga ut min lista så tänkte jag lägga ut det här klippet, vi tittade på det i Engelska B och Olle visade det för mig igen för några veckor sedan. Jag har aldrig insett hur otroligt sant det är förrän idag.