Suburbian dreams

det finns en sak som jag vill göra men som jag inte vågar, det finns saker jag inte vill men gör endå för att jag är modig, då kan jag ju inte vara någon liten lort, iallafall om man ska lita på bröderna lejonhjärta, och det borde jag kanske göra för Astrid Lindgren är fantastisk.

Det är helt galet att inse att jag är min egen värsta fiende, för jag vill ju vara en riktig superwoman som klarar ALLT, inte som typ klarar allt, för skolan går bra, elevrådet går bra och jag mår bra, men jag känner att jag inte riktigt klarar biten men förhållanden, alla andra klarar det även om det kan vara svårt men jag klarar inte ens om att tycka om den där andra personen, han är korkad och gud vet vilka fel jag hittar med honom.

Jag vet att det jag gör bara är destruktivt och jävligt för mig men jag orkar inte vara ensam just nu, eller jo det gör jag, jag vill bara inte. Är han dum mot mig eller så? verkligen inte men han är inte vad jag ska ha, det är ungefär som att köpa fula skor bara för att de var på rea och man envisas med att inte slänga dom för de går ju att anväda men man vill inte.

Och vad ännu värre är, jag hittar ingen som matchar mig, bara en massa som är sidekicks, varför är det så? Jag vet inte ens i vilken dimension ajg spelar i så det blir ju ännu lättare, nej jag ska nog göra slag i saken o gå i kloster, det kan ju bli intressant?