Suburbian dreams

På våra tröjor på flaket stod det "Fick du bra betyg?" "Nej" Så går man ut med 19,9 ;PpPPppPppP - för det är väldigt VRG OPL att tänka så. Jag gick ut med 19,8 fick jag reda på idag och är EXTREMT lycklig över det. Jag är inte mina betyg  men jag är jävligt stolt över dom i alla fall!

Vem är bäst?! JAG ÄR BÄST!
(Och minst lika lycklig som på bilden)

Nu är det snart slut. Dagen som jag jobbat för i tre år är bara några timmar bort. Men det är verkligen med blandade känslor som jag sett fram emot den 11e juni 2010. Speciellt de senaste månaderna.

Jag har inte tyckt att jag har förtjänat att ta studenten. Jag blev illamående när jag fick min studentmössa, allt prat om bal, flak och slutskiva berörde mig inte alls och inte ens att leta studentklänning var särskilt roligt. Hela gymnasietiden har jag haft en så otroligt glorifierad bild av den här sista terminen, hur det skulle vara sjukt jobbigt men att jag skulle kämpa in i det sista och sedan stå där med min mössa och vara så jävla stolt över mig själv för att jag hade klarat det. Men så kommer livet emellan. Jag kände verkligen fram tills väldigt nyligen att jag inte gjort någonting det här året som jag kunde vara stolt över. Ingenting. Min likgiltighet inför allt jag gjorde och konsekvenserna av det började skrämma mig på riktigt. Varje gång jag såg mig i spegeln undrade jag var den där målmedvetna, positiva och starka tjejen som en gång började på VRG med ambitionen att förändra världen hade tagit vägen.  

Sedan insåg jag att jag blev tvungen att börja kämpa, eftersom ingen annan kunde göra det åt mig. Så jag satte mig i fyra dygn nästan oavbrutet och skrev klart min jäkla projektuppsats. Och när solen till slut gick upp efter den sista nattens skrivande, fåglarna började kvittra utanför fönstret och jag höll en uppsats som jag var så otroligt stolt över i mina händer var det som att något läkte inom mig.

Några veckor senare så satt jag utanför Stacken efter min ensemblekonsert och bara försökte att inte svimma. Jag hade tagit mig genom hela konserten med 39 graders feber, jag mådde skit men jag hade krigat mig igenom den och jag hade klarat det. Runtomkring mig hade jag sjukt många av mina bästa vänner, Fredrik, Jacob, Filip, Cammo, Maciek, Martin, Pappa… Och jag insåg verkligen hur mycket de betyder för mig och att jag inte är ensam. Min mentor (och även handledare i projektet) kom också för att lyssna på mig, och bad mig leende att kolla min mail så fort jag kunde. Så jag satt där på trottoarkanten i sommarnatten och läste mailen på min mobil, och det första jag ser komma upp på skärmen är ett mail där det står ”Betyget i projekt är MVG” – och jag trodde att jag skulle explodera! I mailet efter kom ställningarna i omröstningarna till årsboken, och överst på listan står det: ”Vårt framtidshopp – Cecilia Hage”. Och jag ville bara explodera igen. Jag har nog aldrig varit så lycklig.

Den senaste veckan har fler och fler lärare kommit fram till mig och sagt att jag kommer få högsta betyg i kursen eftersom att jag verkligen ryckt upp mig och kämpat den sista tiden. Varje gång blir jag lika chockad och lika glad. Nu känns inte fredagen den 11e juni lika skrämmande längre. Jag har klarat mig igenom det värsta året i mitt liv, och jag är så otroligt jävla stolt över mig själv. Jag är fortfarande den där målmedvetna och positiva tjejen som ska förändra världen. Lite mindre naiv, lite mer erfaren och lite mer härdad än den första dagen på VRG, men hon finns fortfarande där. Och hon är starkare än någonsin.

Så när jag nu förbereder mig för en av de kanske största dagarna i mitt liv så kan jag ställa mig framför spegeln, titta på mig själv och helt seriöst istället undra om det ens är möjligt att förtjäna att ta studenten så mycket som jag gör.

Och jag vet inte riktigt om jag är glad eller ledsen. Den sista lektionen med SK någonsin fick mig att inse att trots att jag inte alltid dragit jämnt med den mannen så har han ändå lärt mig otroligt mycket. Jag kommer aldrig mer ha det där absurt långa hålet mellan historian och ensemblen, men jag kommer aldrig heller få spendera den tiden i matsalen varje måndag med alla mina underbara vänner. Det kommer aldrig mer komma en måndagseftermiddag då jag freakar ut tillsammans med Marie och ensemblegänget till ett helt superspejsat The Hivesmedley (med mig och Lisa på tamburin, med koreografi till såklart). Inga mer keyword sentences, inga mer kortspel vid vårt favoritbord och inga fler bluesimprovisationer. Är det nu man ska börja få panik?

Mina berg- och dalbanekänslor dämpades ändå lite av ledarträffen hemma hos Eva-Maria. Slagverkskurs inbokad nästa vecka och storslagna planer inför lägret blev resultatet av vårat inofficiella möte med hastbullar och glass. Jag tycker om dom där människorna.

Jag har ingen bra bild för dagen så här är Jacob (som för övrigt ramlade baklänges av en stol idag i matsalen HAHAHA) invirad i gardinerna i 3:1:

//Cissi

Gårdagskvällen var verkligen underbar. Det var varmt och skönt ute, vi lyckades hinna med det vi skulle och allt löste sig trots stressen innan. Det kan vara så att vi känner Sollentunas underbaraste människor. Jag garvade typ oavbrutet, jag och Cammo gömde oss under bordet med ananasen och det var helt enkelt en av de bästa kvällarna på länge.

Liksom Karin redan nämnt så varierade presenterna i seriositet. Jag hade önskat mig godis och rättvisemärkt/ekologiskt te och choklad och det fick jag massor :) Från Rebecka fick jag ett underbart lite halvstelt armband med inskriptionen We are each of us angels with only one wing, and we can only fly embraceing each other, det är verkligen så himla coolt!



Och ja, Fridas och Ciccis present är verkligen ett kapitel för sig. Det kom inslaget som nån slags gigantisk pumpa men visade sig vara en stor glasbutelj (asså vi snackar verkligen stor), med påhängda/påtejpade saker inuti och utanpå. Ekologiska tamponger, Hello Kitty plåster, ansiktsmasker, godis och jordgubbslypsyl = KÄRLEK. Det kan vara den mest episka presenten som nån någonsin fått faktiskt. Jag blir fortfarande alldeles varm inombords när jag tänker på den. Just nu bor den hemma hos Cammo eftersom den var lite svår att transportera hem på bussen, och jag saknar den jättemycket. Tyvärr har jag bara bilder på den när den är inpackad, jag lovar att ta och lägga ut när jag fått hem den^^

Sen har vi ju såklart pojkarnas (Fredrik, Maciek och Bergströms) present. Efter x antal veckor av panikartade sms om vad de skulle köpa lyckades de utan någon hjälp (och enligt ryktet några timmars letande) hitta varsitt helt fantastiskt silverlänksarmband till mig och Cammo, som bara satt och stirrade på varandra och inte kunde tro våra ögon. Vi har nämligen, sen flera år tillbaka, haft en idé om pojkar som ska ge bort födelsedagspresenter, och no offence alla killar men det har verkligen potentialen att bli katastrof, speciellt när det gäller smycken. Halsband använder man knappt (jag har typ en miljard och använder bara två stycken av dem dagligen), ringar är omöjliga att få för de passar aldrig etc. Och det har en tendens att bli så opersonligt om man köper smycken till en tjej just för att hon är tjej (och let’s face it, tjejer är ofta lite bättre på att hitta vettiga presenter till andra tjejer). Men den optimala presenten att få av en kille är enligt oss just ett diskret silverarmband som man alltid kan ha på sig, och mitt armband var verkligen så jag och Cammos armband var verkligen så Cammo. Varje gång jag tittar på det så känner jag att vi har världens finaste pojkar hon och jag (haha ja, vi har delad vårdnad om alla tre).

 

Presenten Frida fick av oss var också riktigt episk - hon fick en äkta Bridget Jones-present^^



Jag slänger med en bild på det som Karin nämnde i det tidigare inlägget - Ciccis present till Cammo. Dvs Cammo skäms och maciek är ASNÖJD^^



Asså jag tog verkligen INGA bilder, men jag litar på att Cammo lägger upp några superfula på mig och lite fina på diverse andra folk när hela den här studenthysterin är över! Slutligen vill jag bara säga TACK för alla underbara presenter och för er som kom! Jag hade en helt underbar kväll och jag är så tacksam att jag har er alla som vänner <3

//Cissi

Nu ska jag fortsätta utreda vad som gått sönder i mitt überwrong efter sprängningarna igår...

//Kakan Karin